Från yrkesinriktade grundexamina till arbetslivet

De nationella utvärderingsgruppens centrala slutsatser och utvecklingsrekommendationer

Utbildningsutbudet behöver riktas bättre mot arbetslivets behov 

Utbildningsanordnarna använder olika informationskällor i prognostiseringen och samarbetet med arbetslivet är intensivt på många ställen. Utvärderingen visar dock att prognostiseringen ännu inte är tillräckligt systematisk och inte tillräckligt kopplad till planeringen av utbildningsutbudet och beslutsfattandet. 

Även arbetsgivarna är nöjda med hur samarbetet med utbildningsanordnarna fungerar, men det finns behov av att utveckla utbildningsutbudet så att det motsvarar deras behov samt tillgången till arbetstagare som genomgått yrkesutbildning. Utbildningsanordnarna ska stärka sin prognostiseringsverksamhet, systematiskt skaffa information om kompetens- och arbetskraftsbehoven i arbetslivet inom sitt område och utnyttja denna information mer målmedvetet i planeringen av utbildningsutbudet, i undervisningen och i handledningen. Utbildningsutbudet behöver i högre grad riktas till branscher och yrken med goda sysselsättningsmöjligheter. Detta förutsätter också att utbildningsanordnare, arbetsgivare, sysselsättningstjänster och andra regionala aktörer gemensamt tar ansvar för att utbildningsutbudet och tjänsterna planeras utifrån regionens behov. 

Även på nationell nivå behöver det säkerställas att kunskapsunderlaget för prognostiseringen är tillräckligt och stöder samordningen av nationella och regionala utbildnings- och kompetensbehov.

Det behövs mer praktisk arbetslivsorientering och kontakter till arbetslivet 

Nätverkande under studietiden, kontakter med arbetslivet och lärande i arbetslivet är centrala faktorer för övergången till arbetslivet. Särskilt unga studerande saknar ofta tidigare arbetserfarenhet och kontakter till arbetslivet. Därför behöver de möjligheter att bekanta sig med arbetslivet med låg tröskel redan i början av studierna.

Tidiga kontakter med arbetslivet hjälper studerande att få en bild av arbetsuppgifterna inom branschen, bygga nätverk och utveckla beredskap att senare delta i egentliga perioder av lärande i arbetslivet. Dessutom är det viktigt att säkerställa att de studerande har tillräckliga grundläggande färdigheter innan lärandet i arbetslivet inleds.

Lärande i arbetslivet är en viktig språngbräda till arbetslivet för studerande och många får senare arbete på sin plats för lärande i arbetslivet. Det behövs dock fler lämpliga utbildnings- och läroavtalsplatser. Samtidigt är det viktigt att säkerställa att också studerande som behöver mer stöd har tillgång till lämpliga lärmiljöer och tillräckligt stöd vid övergången till arbetslivet. Enligt utvärderingen behöver även modellerna för genomförande av läroavtal utvecklas så att de i högre grad lämpar sig för unga. I detta utvecklingsarbete behövs såväl utbildningsanordnare, utbildningsförvaltning som arbetsmarknadsorganisationer.

Karriärfärdigheter och karriärvägledning som främjar sysselsättning bör stärkas

Studerande behöver stöd för att utveckla sina färdigheter i karriärplanering och sysselsättning under hela studietiden. Studerande har tillgång till handledning och stöd som främjar sysselsättningen, men det finns utvecklingsbehov när det gäller handledningens innehåll, tidpunkt och praxis. Särskild uppmärksamhet ska fästas vid att skaffa och använda information om arbetsmarknaden och yrken, att bedöma olika arbets- och sysselsättningsalternativ samt att utveckla beredskap att verka i ett föränderligt och osäkert arbetsliv. Dessutom är det viktigt att stärka de studerandes förmåga att bygga upp och utnyttja nätverk som stöder sysselsättning.

Handledningen ska bilda en tydlig och systematisk helhet för hela studietiden. Detta förutsätter att undervisnings- och handledningspersonalens ansvar och arbetsfördelning förtydligas samt att handledningskompetensen stärks. Samtidigt behöver handledningen i högre grad beakta utmaningar i fråga om sysselsättning och förändringar på arbetsmarknaden, och kontinuiteten i handledningen måste stärkas i samband med övergångsskedet vid examen i samarbete med till exempel sysselsättningstjänsterna, Navigatorerna och andra motsvarande aktörer.

Ur arbetsgivarnas perspektiv är nyutexaminerade ungdomars yrkesmässiga grundkompetens i huvudsak god eller måttlig – de allmänna arbetslivsfärdigheterna bedömdes som något svagare

Baserat på de arbetsgivarenkäter som genomfördes i utvärderingen bedömde arbetsgivarna i huvudsak den grundläggande yrkesskickligheten hos de unga nyutexaminerade som de anställt efter yrkesinriktad grundexamen som god eller måttlig. De allmänna arbetslivsfärdigheterna bedömdes vara något svagare än den grundläggande yrkesskickligheten. De ungas styrkor ansågs bland annat vara förmågan att tillägna sig nya saker, sociala färdigheter och förmågan att ta emot respons. Utvecklingsbehov sågs särskilt i tidshantering, arbetssäkerhet, stresstålighet, entreprenörsanda samt initiativförmåga och självständigt arbete. De som avlagt examen bedömde själva att tidshantering, stresstålighet och entreprenörsandan hade utvecklats sämre än andra färdigheter under utbildningen. Utvecklingen av dessa färdigheter behöver stärkas målmedvetet och konsekvent under hela studietiden, både i läroanstalten och i samband med lärande och handledning på arbetsplatser.

Den nationella karriäruppföljningen inom yrkesutbildningen bör utvecklas

Inom yrkesutbildningen finns tills vidare ingen nationell kvalitativ karriäruppföljning. Registeruppgifter ger en allmän bild av de utexaminerades placering, men producerar inte information om sysselsättningens kvalitet, hur kompetensen motsvarar arbetslivets behov eller de faktorer som påverkar övergången till arbetslivet och fortsatta studier. Utifrån utvärderingen behövs en systematisk nationell karriäruppföljning inom yrkesutbildningen för att komplettera den nuvarande kunskapsbasen samt stödja utvecklingen av utbildningen, beslutsfattandet och främjandet av de utexaminerades sysselsättning.

Den nationella utvärderingsgruppens utvecklingsrekommendationer

1. Prognostiseringen av arbetslivets kompetens- och arbetskraftsbehov bör stärkas och kopplas närmare än i nuläget till planeringen av utbildningsutbudet och beslutsfattandet. Utbildningsutbudet bör i större utsträckning inriktas på branscher och yrken med god sysselsättning.
2. Karriärplanering samt handledning och stöd som främjar sysselsättning bör utvecklas till en sammanhängande helhet som fortskrider systematiskt under hela studietiden. Ansvaret och arbetsfördelningen för handledning och stöd bör definieras tydligare. I handledningen och stödet bör utmaningar i anslutning till sysselsättning beaktas bättre och karriärplaneringens funktionalitet förbättras.
3. Kontakterna med arbetslivet under studietiden bör stärkas. Möjligheterna till arbetslivsorientering bör ökas för studerande som saknar tidigare arbetslivserfarenhet. Det behövs fler lämpliga utbildnings- och läroavtalsplatser, och genomförandemodellerna för läroavtal bör utvecklas så att de oftare även lämpar sig för unga.
4. Vid utvecklingen av färdigheter kopplade till karriärplanering och övergången till arbetslivet bör särskild uppmärksamhet fästas vid inhämtning av arbetsmarknads- och yrkesinformation, övervägande av olika arbets- och sysselsättningsalternativ, förståelse för förändringar i arbetslivet samt nätverksfärdigheter.
5. När det gäller färdigheter för att verka i arbetslivet bör särskilt färdigheterna i tidsplanering, arbetssäkerhet, stresstålighet, entreprenörskap samt beredskap för initiativrikt och självständigt arbete stärkas.
6. Den nationella karriäruppföljningen för personer som utexaminerats från yrkesutbildning bör utvecklas.

Den internationella expertpanelens iakttagelser

Den internationella expertpanel som kompletterade utvärderingen lyfter särskilt fram utbildningsmässig jämlikhet, öppenhet samt goda möjligheter att fortsätta till högre utbildning som styrkor i den finländska yrkesutbildningen. Enligt panelen vittnar dock den höga arbetslösheten bland unga som avlagt en yrkesinriktad grundexamen också om strukturella utmaningar: kontakterna med arbetslivet är inom många branscher för svaga, praxis för lärande i arbetslivet varierar och arbetsgivarnas deltagande i utbildningen är inte tillräckligt etablerat. För att stärka sysselsättningen krävs enligt panelen starkare samarbetsstrukturer mellan utbildning och arbetsliv samt ett mer långsiktigt engagemang från arbetsgivarnas sida.

Panelen lyfter även fram att systemet för prognostisering av kompetensbehov i Finland producerar rikligt med information, men att dess styrande effekt är begränsad. Enligt panelens tolkning baserar sig de studerandes utbildningsval i liten utsträckning på arbetsmarknadsinformation, och studie- och karriärvägledningen inom den grundläggande utbildningen förefaller inte vara tillräcklig för att minska detta gap.

När det gäller lärande i arbetslivet fäster panelen uppmärksamhet vid att regelverket är svagt och att längden på perioderna för lärande i arbetslivet varierar avsevärt. För lärande i arbetslivet som baserar sig på utbildningsavtal betalas ingen ekonomisk ersättning till arbetsgivarna, och avsaknaden av mekanismer för kostnadsdelning kan tillsammans med handledningskraven begränsa arbetsgivarnas deltagande. Enligt internationell evidens förutsätter stärkandet av högkvalitativt lärande i arbetslivet institutionella stödkonstruktioner, såsom förmedlande organisationer, delade finansieringsmodeller och tydliga kvalitetssäkringspraxis.

Panelen identifierade också en spänning mellan utbildningens två centrala mål: å ena sidan ska utbildningen främja sysselsättningen och å andra sidan stödja övergången till högre utbildning. Enligt internationell forskningslitteratur är dessa mål inte alltid lätta att förena. Att stärka övergångarna till särskilt yrkeshögskolor för dem som avlagt en yrkesinriktad grundexamen skulle kunna minska arbetslösheten, eftersom en del av de utexaminerade då skulle fortsätta direkt till fortsatta studier i stället för att övergå till arbetsmarknaden. Den önskade effekten uppnås dock inte om man samtidigt inte säkerställer stark yrkeskompetens hos dem som inte fortsätter studierna utan går ut i arbetslivet.

Det finländska styrsystemet för yrkesutbildningen är starkt decentraliserat och tillitsbaserat, vilket ger utbildningsanordnarna betydande autonomi att svara på lokala arbetskraftsbehov. Panelen anser dock att ett decentraliserat styrsystem också försvårar spridningen av god praxis mellan regioner. Begränsade institutionella strukturer för arbetsgivarnas deltagande i utbildningen medför dessutom variation i hur väl samarbetet mellan utbildningsanordnare och arbetsgivare fungerar. Under de senaste åren har styrningen utvecklats mot en hybridmodell där lokal autonomi kombineras bland annat med prestationsbaserad finansiering. Samtidigt betonar panelen att exempelvis sysselsättningsrelaterade resultat påverkas av regionala ekonomiska förhållanden och därför inte helt ligger inom utbildningsanordnarnas kontroll.

Enligt panelens iakttagelser har yrkesutbildningens roll i Finlands nationella innovationssystem varit begränsad. Yrkesutbildningen ses i första hand som en producent av arbetskraftskompetens snarare än som en aktiv aktör i innovationsverksamhet. Även om det finns exempel på framgångsrikt lokalt samarbete med yrkeshögskolor, är dessa initiativ splittrade. Enligt panelen skulle yrkesutbildningens bidrag till innovationer och regional utveckling kunna definieras betydligt tydligare och stärkas ytterligare.

Avslutningsvis lyfter panelen fram att yrkesutbildningen i Finland möjliggör individuella studievägar samt en stark identifiering och erkänsla av kunnande. Dessa inslag är värdefulla för vuxenstuderande men kan medföra utmaningar för yngre studerande. En omfattande individualisering kan försvaga utvecklingen av en gemensam yrkesidentitet och försvåra lärarnas möjligheter att erbjuda studerande ett konsekvent och sammanhängande stöd.

Material med anknytning till utvärderingen